tisdag 10 juni 2014

Henry: Portrait of a Serial Killer (1990(-86), DVD, 83min)

Bilden som säkerligen är mer känd än själva filmen.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Michael Rooker
Tracy Arnold
Tom Towles
Directed by:
John McNaughton 
Screenplay by:  
Richard Fire
John McNaughton 
Cinematography by: 
Charlie Lieberman 
Music by: 
Ken Hale
Steven A. Jones
Robert McNaughton
Art Direction by:
Rick Paul
Special Makeup Effects by:
Jeffery Lyle Segal
Film Editing by:
Elena Maganini



the Plot:

Otis (Towles) syster Becky (Arnold) är på väg till Chicago för att fly undan sin brutala man. Otis, nysläppt ifrån fängelset, delar lägenhet med sin kamrat Henry från tiden bakom lås och bom. Samtidigt som relationen mellan Becky och Henry växer så ska han snart dela med sig av en mörk hemlighet för Otis.

the Background:

Filmen bygger alltså på den verkliga Henry Lee Lucas. Dock så skiljer sig historien kring personen Henry till stor del mot vad som skedde i USA's södra delar från tidigt 70-tal till 83 då han till slut åkte fast.

Henry blev fälld för 11 mord, men han har erkänt sig ligga bakom upp mot 600 stycken. En siffra som har ifrågasatts i efterhand då det visade sig att Lucas levnads standard i fängelset förbättrades för varje mord som han påstod ha något med att göra. Många av morden var så kallade "cold cases", fall som man annars troligtvis inte hade löst.

Han ska också ha påstått sig vara medlem av en kannibalisk satanistkult, att han deltagit i snuff filmer, att han mördade Jimmy Hoffa och att det var han som sålde gift till Jim Jones innan det kollektiva självmorden i Jonestown


Män gör saker tillsammans.


Det var dock nära att denna film aldrig kom att bli till. Regissören John McNaughton hade jobbat för filmens producenter, the Ali brothers, under en längre tid med deras videoutrustningsuthyrning. De hade under 70-talet talat om att producera en film ihop och under 80-talet skulle det bli en verklighet då McNaughton fick regissera brödernas egenproducerade dokumentär om det organiserade kriminaliteten i Chicago. Dokumentären nådde tillräckligt med framgång för att locka bröderna till att fortsätta samarbete med regissören.

Denna gång så skulle dokumentären handla om professionell wrestling i "the Windy City". Men projektet las ner när man inte fick tag på det grundmaterial som man önskade. Då bad man istället McNaughton att producera en skräckfilm för dokumentärens tilltänkta budget. Vad den handlade om hade mindre betydelse för dom så länge det var en skräckfilm, säkerligen med slahser genrens framgångar i bakhuvudet. Efter att regissören hade sett en TV-special om Henry Lee Lucas så bestämde han sig för vad filmen skulle handla om.

Att Henry, som var var klar -86, dröjde ändå inpå 90-talet innan den släpptes fri för folket berodde delvis på ett tufft mottagande hos censuren men framförallt för att bröder Ali var långt ifrån imponerade av slutprodukten. De var inte bara tveksamma till om den skulle hålla på bio utan om det ens fanns en poäng att släppa den på VHS. Det var först när Chuck Parello, som arbetade för bröderna, lyckades övertala dom om att filmen krävde ett bättre öde, och fick den visad på Chicago Film Festival, som filmens kritikerrosade framgångsresa skulle kunna ta vid.

Rooker som la ner alla sin själ i rollen som Henry skulle också få många roller tack vare att en kopia av filmen som spred sig bakvägen genom Hollywood. Tex. rollen i John Sayles film Eight Men Out. Intressant är också att när Rooker skulle ha göra sin audition för rollen som Henry så kom han klädd i sina vanliga arbetskläder (han jobbade samtidigt som vaktmästare). Efter att han fick rollen så fortsatte han att använda kläderna under själva inspelningen. Men eftersom att han bara hade en jacka så tog han gärna av sig den när det var dags för att filma mordscenerna.


Inget för den ömtålige.


the Review: 

Vi såg Henry som en av tre filmer under en temadag om seriemördare. Där de andra två var den något mer konstnärliga Boston Strangler och den mer faktabetonande To Catch a Killer. Två filmer som jag har sett vid tidigare tillfällen och som jag helhjärtat kan gå i godo för.

Man får snabbt en bild av vilken sorts film detta kommer att bli. Då öppningssekvensen blandar rått material, som i lite punkig lågbudget råhet, och rått material, som i nakenhet och våld råhet. Tankarna går rätt snabbt till en Tobe Hooper's klassiska mästerverk Texas Chainsaw Massacre.

Vad som gör filmen intressant är det att vi här, för ovanlighetens skull, får följa historien från mördarens synvinkel, vi får höra hans historia och inte offrens eller polisens. Vi får tidigt in i filmen en scen där vi får berättat för oss om våra huvudkaraktärers uppväxt och som antagligen skulle få en stor del i vad som senare blev slutresultatet. Ett sätt att ge oss sympati, eller snarare en gnutta förståelse för personerna som sedan kom att göra mycket vidriga och oförlåtliga gärningar.

En stor eloge ska också gå till de tre skådespelarna som gör ett alldeles utmärkt jobb. Personligen så fastande jag för Tom Towles som spelar Otis. Troligtvis den svåraste karaktären av de tre att hantera då han får minst utrymme och är ohygglgit osympatisk.

Om det är något som jag saknar så är det kanske en något mer spännande och karakteriserande utseende på filmen. Vad jag förstår så hade McNaughton från början en annan idé med filmens foto. Tanken var att filmen skulle fotas helt med handkamera. Men den då tilltänkte fotografen drog sig ur produktionen så föll också idén ifrån och det hela slutade i ett mer klassisk "stumt" foto. Att jag tar upp detta kommer ni förstå i min nästa recension.

the Slutkläm:
 
Verkligen inte en film för alla och passar väl inte direkt i din vanlige skräckfilmskväll heller. Den är dock väldigt kort så om ni är intresserade av psykologi eller av indie film så ska ni absolut ge den chansen.


the Betyg: 3 (Obehagligt fascinerande)




"It's allways the same and it's allways different"



söndag 8 juni 2014

Sátántangó (1994, DVD, 450min)

Sju timmar öststatsångest.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Mihály Vig
Miklós Székely B.
Peter Berling
Directed by:
Béla Tarr 
Screenplay by:  
László Krasznahorkai
Béla Tarr
Cinematography by: 
Gábor Medvigy 
Music by: 
Mihály Vig
Production Design by:
Masao Yamazaki
Production Design by:
Sándor Kállay
Set Decoration by:
Sándor Katona
Béla Zsolt Tóth
Costume Design by:
János Breckl
Gyula Pauer
Film Editing by:
Ágnes Hranitzky



the Plot:

Vår historia tar vid i en Ungersk kolchos efter Sovjetunionens fall. De familjer som fortfarande finns kvar på gården inväntar den utbetalning som man har blivit lovade av den nya regimen som en del i att avveckla det kollektiva lantbruket. Men snart så sprider sig det en oro bland gruppen då ryktet går att Irimiás (Vig), som de alla trodde var död, år på intåg.


Var det i Sátántangó som Mike Judge fann inspiration till Office Space?


the Background:

Sátántangó är baserad på László Krasznahorkai debutnovell från 1985. Ett novell som Béla Tarr redan då såg potentialen i att filmatisera. Tyvärr så gjorde de politiska omständigheter i hans hemland, Ungern, att han fick vänta med att realisera detta projekt.

Tarr och Krasznahorkai skapade istället filmen Kárhozat (1988), en dystopi som jag har recenserat tidigare, och har sedan dess fortsatt att arbeta ihop på alla Tarr's filmer.

Deras samarbete kan dock skilja sig något mot vad som kan ses som norm. Detta hade Tarr att säga om arbetet med manuset till Sátántangó.

"No, we never use the script. We just write it for the foundations and the producers and we use it when looking for the money. The pre-production is a very simple thing. It takes always a minimum of one year. We spend a year looking all around and we see everything. We have a story but I think the story is only a little part of the whole movie."

Som jag nämnde i recensionen för Kárhozat så är ett av Tarr's främsta kännetecken, ytterst långa och oavbrutna tagningar, och då gärna med någon slags rörelse med kameran. Tarr själv påstår att filmen endast innehåller 150 st unika bilder, eller klipp, eller vad man vill kalla det, vilket är rätt anmärkningsvärt för en film på 450 minuter. Det är väl ungefär vad Michael Bay hinner med under sina öppningssekvenser.


Stor glädje i teamet över att få arbeta med Tarr istället för med Bay.


the Review: 

Då har jag alltså äntligen gjort mig förtjänt av Cinefamily's härliga I survied Satantango tröja. Jag var väldigt förtjust i Kárhozat, en film av Béla som jag har recenserat tidigare här på the Shinbone Post, så visst blev man, som den cineast man är, lockade av den här sju timmar långa upplevelsen. Har man överlevt Sergei Bondarchuk's Voyna i Mir (War and Peace); så klarar man allt.

Sátántangó öppnas upp med en helbild över en ladugård i fullt förfall. Ett par kor lunkar, efter en stunds lugn, ut genom portarna och acklimatiserar sig med sin omgivning. Efter att ha vant sig vid all lera, och filmteamet, så börjar korna röra på sig och det är även då som man blir påmind om varför man sitter och bevittnar Tarr's bleka bondesamhälle.

Hakan glider djupare och djupare medans kameran under en lång åkning följer korna genom den skitiga och raserade byn. Och när rörelsen väl stannar upp, tillsammans med korna, så kan man också börja skilja agnarna från vetet. För när korna försvinner in i den Ungerska morgondimman så lämnar förhoppningsvis också de som inte är tillräckligt intresserad avvisningen; efter bara 9 av filmens totala 450 minuter.

Och det är också framförallt fotot som får mig att sitta kvar  under denna episkt långa resa.



Det är inte en allt för charmig bild som Tarr målar upp över sitt Ungern.


Hur mycket av hedern som ska gå till Tarr och hur mycket som ska gå till själva fotografen Medvigy vet jag inte tyvärr inte. Svaret kan dölja sig i Tarr's två senaste långfilmer där han har valt att samarbeta med Tysken Fred Kelemen istället. Filmer som jag ännu inte har sett och som garanterat inte kommer att recenseras här då de är producerade i framtiden, det smutsiga 2000-talet.


Oavsett vem som bör ta åt sig äran så det ett enormt vackert foto som vi bjuds på. Framförallt så känns det väldigt innovativt. Även om det i grunden bygger på rätt så klassiska och enkla medel .

Som utbildad passare så häpnas man över Medvigy's rörelser med kameran. Något som till stor del tillåter Tarr's, minst sagt, lugna tempo. En tagning på runt 10 minuter, som är långt ifrån en ovanlighet, skulle säkerligen kännas tungt i vilken annan film som helst. Framförallt om de återkommer om och om igen, i sju timmar. Men i och med att kameran rör på sig så pass mycket, vilket leder till nya utsnitt och nya vinklar, så ges verkligen scenerna extra liv. Efter att jag nu har sett denna film, och Kárhozat, så vågar jag nog påstå att Tarr's rörliga svartvita foto är minst lika karakteristiskt och definierande som till exempel Kubrick eller Wes Anderson's foto.

Men bakom det briljanta fotot så döljer sig också en liten historia. En berättelse som inledningsvis känns enkel och tydlig men ju allt längre fram, som vi färdas, så utvecklas den mot något som jag vill beskriva som en experimentell karaktärsstudie. En känsla som troligtvis bygger på en allt mer bristande koncentration, från min sida, mot slutet av historien; hur fantastisk den än må vara.

Lyckas då karaktärerna att bära detta epos på sina axlar till den diffusa mållinjen?  Absolut! Sen så måste jag erkänna att jag personligen har en liten fetisch, ända sedan Kreml High, för östeuropeisk misär. Och Tarr vet verkligen vilka knappar han ska trycka på. Allt från suputerna i byn och den sataniska lilla flickan (och då menar jag inte små svarthåriga japanskor utan hin håla själv) till den smått religiösa sagokaraktären Irimiás och hans sidekick Petrina. Allas historier eller karaktärsdrag är så fascinerande att man trots det långsamma tempot låts hålla intresset uppe.

Under de första tre timmarna så var jag säker på att slutbetyget skulle landa på en säker femma. Så bra är det. Men som de flesta filmer, utom Once Upon a Time In America enligt mig, så finns det svagheter. Och i detta fall leder denna films svagheter till att betyget sjunker till en 4:a.


Min favoritkaraktär (Doktorn) bevakar händelserna i byn.


Vad är det då som irriterar mig så? Jo först och främst så är ett av filmens stora ok; längden. Det är dock något av ett moment 22. Sju timmar är ingen bra längd på en film. För vem, och i vilket forum har man tid att ta in något sådant? Visst. Filmen  är uppdelad i tre delar och där emellan olika kapitel. Men den är skriven så att man bör se den, från start till mål, utan allt för långa avbrott. Och jag har även svårt att se om det hade vart möjligt att berätta Sátántangó på ett annat och kortare sätt. Men sju timmar; det är inget bra längd på en film.


Det andra är den ohyggliga ljudbearbetningen. Det är framförallt trampet, eller som det heter på engelska Foley, som når riktigt låga nivåer. Där varje fotsteg är så överdrivna att håret reser sig på mig. Om ni slår ihop detta faktum med vad jag beskrev här ovan så kan ni förstå att det till slut tar på ens psyke.

Och så sist men långt ifrån minst så har vi den så omtalade kattscenen. Det är en scen i filmen där en av byborna tar ut sina frustrationer på en katt. Och som djur, och framförallt kattälskare så svider det enormt i hjärtat att se denna behandling av det stackars oskyldiga djuret.

Det finns tre filmer, lustigt nog så är de också något av personliga favoriter till mig, som jag instinktivt tänker på när det kommer till våld mot djur i film. Det är Cannibal Holocaust, the Andromeda Strain och Idi i Smotri. I två av dessa filmer så har djuren dödats för filmens skull, så att säga. Vilket såklart är helt omoraliskt även om jag faktiskt i Cannibal Holocaust's fall har förstått varför dom gör det; och vad det till slut också ger filmen. Men jag tycker ändå att det är ett svaghets tecken. Det är ett billigt och slapphänt sätt att skapa känslor, känslor som i händerna på en än bättre regissör skulle kunna beskrivas med mer humana medel. 

Likt the Andromeda Strain så ska man ha använts av en veterinär, eller någon slags övervakare, under inspelningen av dessa scener. Så även om det man ser framför sig känns oerhört obehagligt och verkligt så ska det väl ha gått kosher till.  Och Tarr påstår själv att han ska ha adopterat katten efter filmens inspelning. Något som jag kan tycka är en fin gest.

Nu är denna flicka utav en rätt så signifikativ betydelse för filmens utveckling. Och det finns en oerhört intressant historia att förtälja om henne. Men utan att, vad jag hoppas, berätta för mycket så tycker jag väl ändå att det borde vara sympati som man skulle vilja eftersträva runt hennes karaktär. Men nu landar vi i stället i en långt mycket mörkare känsla och till slut också en enorm aggression mot henne. Och då kan man ju fundera på vad scenen verkligen ger karaktärsutvecklingen?


the Slutkläm:
 
Ett fantastiskt verk som borde hyllas både som film och för den enorma prestation som säkerligen krävdes för att få ihop allt. Och att jag så här dagarna efter ändå kan tänka mig att se om filmen i framtiden, för det är en uppoffring, säger en hel del. Och även om jag tycker att det är en film som alla borde uppleva så förstår jag samtidigt att väldig få kommer att göra det. Och där skjuter ju tyvärr Tarr sig själv i foten.


the Betyg: 4 (en 5:a om det inte vore för längden, ljudet och katten.)




"Én ne igyon. Amikor én én is gondoltam koporsók."



onsdag 4 juni 2014

Dark Passage (1947, LD, 106min)

Bogart och Bacall löser mordgåtor.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Humphrey Bogart
Lauren Bacall
Bruce Bennett
Agnes Moorehead
Directed by:
Delmer Daves 
Screenplay by:  
Delmer Daves
Cinematography by: 
Sidney Hickox 
Music by: 
Franz Waxman
Production Design by:
Masao Yamazaki
Art Direction by:
Charles H. Clarke
Set Decoration by:
William L. Kuehl
Make-Up Design by:
Perc Westmore
Special Effects by:
Hans F. Koenekamp
Film Editing by:
David Weisbart



the Plot:

Vincent Parry (Bogart) ser sig själv som oskyldigt dömd för mordet på hans ex-hustru. Historien tar vid när han flyr från San Quentin för att rentvå sitt namn. 

the Background:

Dark Passage är baserad på David Goodis historia som gick att läsas som ett följetongsverk i Saturday Evening Post under ett par månader under 1946, innan den publicerades som bok.

Filmen är en av fyra där ett av Hollywoods mest erkända skådespelarpar, Humphrey Bogart och Lauren Bacall, framträdde tillsammans. Paret möttes under inspelningen av Howard Hawks film to Have and Have Not 1944. Året därpå skiljde sig Bogart från hans dåvarande fru, Mayo Methot, så att han istället kunde gifta sig med den då 19-årige Bacall. Paret kom alltså att medverka ihop i ytterligare två filmer, utöver den nyss nämnda och kvällens huvudfilm. Det var den framgångsrika the Big Sleep, regisserad av Hawks återigen. Och Bogart's vän, John Huston's, film Key Largo.


Vi kör vidare på temat, svåra ansiktsskador.


Dark Passage skulle också bli starten på Bogarts fysiska förfall. Han hade sedan länge haft en stor kärlek till alkohol och hörts säga att "the trouble with the world is that it's always a drink behind". På grund av vitamin underskott så började han också att tappa sitt hår i stora tofsar under inspelningen av Dark Passage. Så pass mycket att han till slut tvingades till att använda peruk.

Bogart och Bacall var även med i det ursprungliga Rat Pack gänget. Ett namn som Bacall själv kom på då hon såg sina utslagna vänner Frank Sinatra, Judy Garland, David Niven och Angie Dickinson m.m. "You look like a goddamn rat pack" ska Bacall ha sagt om sina vänner. Gruppens mening beskrev Bacall senare själv som  "to drink alot of bourbon and stay up late". 

Bogarts & Bacall's romantiserande av alkohol skulle dock få ödesdigra konsekvenser när Bogart diagnostiserades, och senare också avled på grund av strupcancer. En sjukdom som tydligen frodas av hög alkohol och cigarettkonsumtion.

Något annat som sticker ut med Dark Passage är valet av att vi under stora delar av filmen inte ser ansiktet på vår huvudkaraktär. Något som i de flesta sekvenser i filmen är löst med hjälp av filma från Parry's egna synvinkel. En så kallad POV (Point of View). En teknik som Robert Montgomery hade använt sig av året innan i hans film Lady in the Lake. Även om det långt ifrån vara en nyhet då den enligt Wikipedia hade använts i både Napoléon från 1927 och i Dr. Jekyll and Mr. Hyde från 1931.


Staden San Francisco får ett stort utrymme i denna Noir klassiker.



the Review: 

Efter att ha bevittnat en mängd 2000-tals trash på senast, förvisso två riktigt underhållande filmer i den nya Godzilla och den nya X-men, så kände jag att det var dags för att skölja sinnet med lite klassisk skönhet.

Valet föll till slut på Dark Passage. En film som föga lustigt kretsar kring det berömda skådespelarparet Bogart & Bacall. Då jag själv inte vid detta laget har någon vidare erfarenhet av någon av dessa två skådespelare, har bar sett Casablanca med Bogart och Dogville och Murder on the  Orient Express med Bacall, så var mina förväntningar på filmen relativt lågmälda.

Som jag nämnde här ovan så är stora delar av filmen inspelad ur vår huvudkaraktärs egna synvinkel. Ett något oväntat, vågat och tills slut också ett spännande val av estetik. Dock så är väl själva hantverket lite ogenomtänkt. Till exempel så är alla rörelser gjorde med åkvagn eller kran, vilket leder till ytterst mjuka och onaturliga rörelser. Vilket motverkar själva poängen med POV'en.

Just valet av filmens utseende och valet av plats som filmen utspelar sig på, San Francisco, gör att filmen får en rätt skön rebellisk känsla som jag tycker är ovanligt för en Hollywood produktion under detta årtionde. Att platsen ger denna känsla bygger nog mycket på tidigare referenser i sköna "San Fran" rullar som Bullitt, Dirty Harry och Point Blank (Hämnaren från Alcatraz).


En bild säger mer än tusen ord. Fritt fram för analyser.


Tillbaka till filmens stora dragningskraft, Bogart & Bacall. När recensenter under slutet av 40-talet gav sina åsikter om filmen så klagade man mycket på Bogarts insats. Så här i efterhand så kan man ju såklart se en röd tråd med hans spel och de svåra omständigheterna som pågick i och med sjukdomen och att han faktiskt inte framträder ordentligt i filmen förrän cirka efter en timme. Men jag är inte här för att ursäkta någon då jag inte heller tycker att varken Lauren eller Humphrey gör något märkbart för att sticka. Utan det handlar snarare om deras personliga kemi framför kameran. Visst det finns en viss glöd där men i slut ändan så tycker jag att man förlitar sig allt för mycket på blinkningar till äldre filmer som de har medverkat i. Det blir helt enkelt lite för många meta skämt.

Tyvärr så tänder jag heller aldrig riktigt till på historien. Där mitt intresse och engagemang för karaktärerna glider från och till, och när det väl är dags för att avrunda berättelsen så känner jag mig rätt så likgiltigt. Ett bevis på detta var när filmen väl tog slut och en trailer för densamma drog igång. Trailerns enda försäljningsargument var just filmens skådespelarpar och deras tidigare succéer. Och när filmer inte längre formas runt historien så blir det sällan tillräckligt bra.

the Slutkläm:
 
En mycket gedigen och kompetent filmupplevelse utan några direkta minnesvärda energikickar. Intressant ur ett tekniskt perspektiv och med fantastiska miljöer. Men förhoppningsvis så är de tre andra Bogart & Bacall filmerna betydligt mer givande.


the Betyg: 3 (Skön men utan att nå några vidare toppar)




"Don't tell me buddy. I know. Your trouble is women"