fredag 23 oktober 2015

Frankenstein (1931, BRD, 70 min)

Efter att ha spenderat två veckor med Frankenstein så var det dags att forska lite kring doktorns bakgrund.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Colin Clive
Mae Clarke
Boris Karloff
John Boles
Edward van Sloan
Directed by:
James Whale
Screenplay by:
Garrett Fort
Francis Edward Faragoh
Produced by:
Carl Laemmle Jr.
Cinematography by: 
Arthur Edeson
Musicy by: 
Bernhard Kaun
Art Direction by: 
Charles D. Hall
Set Design by: 
Herman Rosse
Makeup Design by:
Jack P. Pierce
Pauline Eells (wig maker)
Special Effects by:
John P. Fulton
Ken Strickfaden
Film Editing by:
Clarence Kolster



the Plot:


Besatt av skapelseprocessen, och med en gnutta storhetsvansinne, så tar sig dr. Frankenstein (Clive) och hans kompanjon Fritz (Dwight Frye) an uppgiften att återskapa liv i en död mans kropp. Ett projekt som förstås har sina problematiska sidor. Genast så sätter Frankenstein's skapelse hans närmsta i nöd och snart får doktorn stå till ansvar för sina beslut.


Människan bakom monstret.


the Background:


Som många vid det är laget säkert vet så är historien om dr. Frankenstein och hans monster skriven av Mary Shelley, under början av 1800-talet. Första gången som berättelsen dök upp på den vita duken var J. Searle Dawley's version från 1910, producerad av Edison Studio. Innan Universal Studios la sig i leken så producerades det ytterligare två filmer, om än betydligt mindre kända. Just Universals version, alltså filmen som ni snart kommer läsa vad jag tyckte om, råkar vara baserad på Peggy Webling's pjäs om Frankenstein från 1927.

1928, tjugo år gammal, så tog Carl Laemmle Jr. över ansvaret från sin far och grundaren av Universal Studios. Carl Jr såg behovet av att uppgradera lokalerna och de tekniska förutsättningarna runt omkring sin filmstudio. Han började även satsa hårt på kostsamma produktioner som, även om de var uppskattade, sällan gav tillbaka särskilt mycket kassaklirr. Dessa extravaganta utgifter råkade ske under den stora depressionen, något som inte uppskattades av de andra styrelsemedlemmarna. 1936, bara åtta år efter sin tillsättning så blev till slut både far och son Laemmle utköpta från Universal, för att på så sätt stoppa dräneringen av företagets kapitaltillgångar.

Men under denna korta tid som chef över bolaget så lyckades ändå Laemlle Jr. att skapa ett gäng klassiker. En av de var Dracula, med den Ungerska skådespelaren Bela Lugosi i huvudrollen, en film som kom att bli en kommersiell succé. Laemmle såg potentialen i genren och såg till att börja massproducera skräckfilm efter skräckfilm. Först ut i ledet kom att bli Frankenstein där ursprungstanken var att Robert Florey skulle regissera Lugosi i rollen som monstret. Men när den ny-kontrakterade stjärnskottet James Whale pekade ut Frankenstein som sitt nästa projekt (för att bli av med krigsfilms-stämpeln och istället bli skräckfilms-stämplad) så fick Florey och Lugosi snällt kliva av projektet. 


Underbar scenografi, grovt inspirerad från das Cabinet des dr. Caligari.


En trots allt nöjd Lugosi, tillsammans med Florey, fick istället ta sig an Edgar Allan Poe's Murders in the Rou Morgue. En lycka som baserades på Lugosi's tveksamma inställning till rollen som monstret. Han lär ha sagt att "I was a star in my country and I will not be a scarecrow over here!", med monstrets oförmåga att tala i åtanken. Men vad Lugosi inte räknade med var filmens kommande framgångar och idag anses uteslutandet från Frankenstein som Bela's största misstag i karriären. Även John Carradine lär ha tackat nej till rollen då han ansåg sig för kvalificerad för rollen.

Någon som däremot kom att bli perfekt för rollen var Boris Karloff, en dittills relativt okänd skådespelare som Whale en dag ska ha noterat i Universals matsal och erbjudit provfilmning för rollen som monstret. Karloff, Lugosi och Lon Chaney Jr kom senare att bli ansiktena utåt för Universal's skräcksatsning under 30 och 40-talet. 

Under förproduktionen kom monstrets utseende att skifta från en tidig version (fortfarande med Lugosi i tanken) som lär ha liknat monstret från der Golem, till Jack P. Pierce slutgiltiga version. En design som lär ha övertygad Universal till att skaffa copyright på utseendet ända fram till 2026. Pierce design som tog över fyra timmar att applicera bestod bland annat av två par skor, vägande 5 kg var. Något ni kan tänka på nästa gång ni ser Karloff stappla runt bland dekoren.

Även Kenneth Strickfaden, som designade alla elektriska effekter i Frankensteins laboratorium, kom att bli ordentligt uppskattad till den grad att man ansåg att dessa tillhyggen skulle vara återkommande i efterföljande Frankenstein-filmer, så även i Mel Brooks parodi Young Frankenstein. Dessa "makapärer", som kom att bli kallade Strickfaden's, bestod bland annat av minst en Teslaspole, ihopsatt av självaste Nikola Tesla. Någon som däremot inte uppskattade Strickfaden's effekter var Karloff, som trodde att gnistorna från maskinerna skulle ta eld på honom medans han låg på operationsbordet. Därför är det just Kenneth han själv som kan ses liggandes under duken vid skapelsescenen.

the Review: 


Efter att ha spenderat ett par veckor kretsande kring historien om Frankenstein, hans mindre välgenomtänkta beslut och då följaktligen hanteringen av sin forskningsresultat, så kände jag att det var på tiden att jag grottade ner mig i där det hela tog sin fart. Men jag tar varken mitt avstamp från Shelly's författande eller de mer obskyra filmatiseringarna som jag skrev om här ovan, utan jag påbörjar min resa i Frankenstein's värld från Universals synvinkel.

Som filmnörd så kan man ju inte riktigt tillåta denna ignorans om Universal Monsters, så jag har därför försökt att ändra på mitt beteende med att bevittna på the Mummy och the Wolfman från det tidiga 30/40-talet. Två filmer som tyvärr lämnat mig smått oinspirerad. Jag har även i min okunskap ställt mig frågande till Karloff's excellens, men förhoppningsvis kunde Frankenstein bli den film som till slut motbevisade mig.


Vi får små ledtrådar till förståelse, men ges sällan tid till utveckling.



Frankenstein inleder oerhört positivt, främst genom ett överraskande kompetent yttre. Det är oerhört vacker scenografi, även om man rätt uppenbart lånat mycket inspiration från den tyska neorealismen och främst då das Cabinet des dr.Cagliari, men likväl effektfullt med sitt smått surrealistiska uttryck. En känsla som förstärks av Arthur Edeson's mästerliga foto och ljussättning. Vad som främst imponerar är det enorma djup i gråskalan som Edeson lyckas skapa i denna svartvita värld. Något som skapar ett fylligt och illustrativt foto.

Filmen fortsätter sedan in i den mer kända delen av berättelsen; själva skapandet av monstret och den legendariska repliken -"it's a live! It's alive!". Denna resa är faktiskt oväntat underhållande, för att vara en del som man ändå känner till rätt så bra. Samtidigt som det visuella fortfarande håller en hög klass så början nu karaktärerna att livas upp. Den som främst sticker ut är Colin Clive's skildring av dr. Frankenstein, som i sin blint övertygade målmedvetenhet ändå lyckas charmera mig med en mänsklig desperation och uppenbar sårbarhet. 

När vi sedan börjar närma oss tredje akten så tappar tyvärr filmen lite fart. Vi har en ny huvudkonflikt som tyvärr känns långt ifrån lika inspirerande och intressant som filmens första frågeställning, och nu baseras känslorna på en inte för allt tungt planterad hämndaffekt. Och tyvärr så sjunker mitt intresse för filmen ända fram tills den allra sista slutscenen där vår historia kulminera i en drabbning vid en vindkvarn. Först då börjar filmen ställa de där frågorna som Frankenstein egentligen bör handla om, men som James Whale aldrig riktigt ger, eller ges chansen att fördjupa.

the Slutkläm:


Jag tror att tid får bli mitt nyckelord för Frankenstein. Projektet känns lite för jäktad. Inte visuellt, då man levererar en oerhört vacker design överlag, men berättarmässigt. Om det inte vore för Clive och Karloff's fina insatser så tror jag att Frankenstein hade blivit ytterligare en av de där fina, men samtidigt intetsägande, skräckfilmerna, från innan 50-talet, som lämnar en relativt oberörd. Som tur är så har den här filmen tillräckligt för att underhålla mig på riktigt och jag förstår verkligen att Frankenstein fortfarande anses som den klassiker den är. Synd bara att man inte vågade ge den lite mer tid att utforska karaktärerna och berättelser något mer. Där och då hade man förhoppningsvis också grävt djupare i de tyngre existentiella frågorna som ändå finns där för att forska kring.


the Betyg: 3 (Fortfarande ett mästerverk som faktiskt kunde blivit ännu mer gripande.)



"Now I know how it feels to be god!"




Källor: IMDB & Wikipedia

fredag 16 oktober 2015

Lord of Illusions (1995, LD, 121 min-Director's Cut)

Lord of Illusions: Lustiga gubbar leker med eld.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Scott Bakula
Kevin J. O'Connor
Daniel von Bargen
Famke Janssen
Joel Swetow
Directed by:
Clive Barker
Screenplay by:
Clive Barker
Produced by:
Clive Barker
JoAnne Sellar
Cinematography by: 
Ron Schmidt
Musicy by: 
Simon Boswell
Production Design by: 
Steve Hardie
Art Direction by: 
Mark Fisichella
Bruce Robert Hill
Set Decoration by: 
David A. Koneff
Costume Design by: 
Luke Reichle
Special Makeup Effects & Special Effects by:
Greg Nicotero
Howard Berger
Robert Kurtzman
Film Editing by:
Alan Baumgarten



the Plot:


För att fly undan ett gammalt fall, som råkade innehålla en plågsam exorcism, så blir den ockulta privatdetektiven Harry D'Amour (Bakula) skickade på ett rutinuppdrag till Los Angeles. Där så blir han av en ren slump indragen i något som till en början verkar vara en fejd mellan professionella illusionister, men som utmynnar sig till att bli något långt mer betydelsefullt och magiskt än så.


Harry D'Amour (Bakula) får av uppenbara skäl svårt att hålla fingrarna ifrån Famke

the Background:


Lord of Illusion är den Liverpool-födde skräckförfattaren och auteuren Clive Barker's senaste regisserade film. Filmen är baserad på Barker's egna novell the Last Illusion, från den sjätte volymen i hans bokserie Books of Blood. Denna bokserie som släpptes i handeln mellan 1984 och 85 blev en direkt succé och förde fram Barker till den författarcelebritet han har kommit att bli. Att Stephen King - vad man än anser om honom - lär ha uttryckt att Barker var "the future of Horror", bör knappast ha skadat. 

Efter att ha skrivit manusen till filmerna Underworld och Rawhead Rex, både regisserade George Pavlou under mitten av 80-talet, så valde Barker att sätta sig själv bakom spakarna till hans nästa filmproduktion Hellraiser. Ett beslut som främst byggde på den missnöjda känsla han upplevde med Pavlou's arbete, med Barker's egna filmmanus.

Även om inte Hellraiser-serien på något sätt kan mäta sig ekonomiskt med de mer kommersiellt framstående filmserierna som Friday the 13th, Nightmare on Elm Street eller Halloween, så kom ändå karaktären Pinhead att nämnas i samma respektfulla andetag som de övriga antagonisterna. 

Barker kom senare enbart att regissera två gånger till. Nightbreed och Lord of Illusion, som blev hans sista film, blev båda smärre ekonomiska floppar, men om det var ekonomin som låg bakom Barker's beslut att lämna regi-posten är oklart. Vad som det däremot går rykten om för tillfället, är att han ska regissera re-maken på Hellraiser. En projekt som dessvärre vart i görningen sedan 2007, men nu snart 8 år senare fortfarande inte har realiserats. Den som lever får se.


En salig blandning av snygga praktiska och patetiska digitala effekter.



JoAnne Sellar och Barker må stå som producenter i eftertexterna, men Lord of Illusions hade även en drös exekutiva producenter. Mest framstående och intressanta är nog duon Steve Golin och vår skandinaviska vän Sigurjón Sighvatsson. Tillsammans skapade de produktionsbolaget Propaganda Films under mitten av 80-talet. Ett företag som snabbt skördade enorma framgångar i musikvideo- och reklamfilmbranschen. Under företagets betryggande vingar så växte prominenta filmregissörer som David Fincher, Michael Bay, Spike Jonze, Michel Gondry, Alex Proyas, Gore Verbinski och Zack Snyder fram och utvecklades till de kommersiella och kulturella kassakor de senare kommit att bli för Hollywood.

Golin och Sighvatsson stora framgångar i Nord Amerika väckte såklart uppmärksamhet runt om i världen. Produktionsbolaget PolyGram Filmed Entertainment, skapat av de Europeiska storföretagen Philips och Siemen's för att konkurrera med Hollywood, såg potentialen hos radarparet och köpte upp Propaganda i början av 90-talet, vilket ledde till producenternas involverande i Lord of Illusion. Men under produktionens gång så hade PolyGram börjat att tappa mark och man valde därför att sälja filmen till United Artist, ett företag ursprungligen skapt 1919 av D.W Griffith, Charlie Chaplin, Mary Pickford och Douglas Fairbanks för att komma ifrån studiornas klor, som nu efter många år av förfall bokstavligt blivit våldtaget av den globala finansvärlden.

En mindre satsning inleddes under 90-talet då den Franska banken Crédit Lyonnais förvaltade företaget, efter ett mindre lyckad uppköpsförförande från den Italienska sol-och-våraren Giancarlo Parretti. Den Franska banken försökte nu göra sitt bästa för att sälja vidare UA, något man gjorde genom att anställa den förre Warner Brother-bossen John Calley. Calley svarade med att återväcka två av företagets sedan länge framgångsrika serier the Pink Panther och James Bond (denna gång porträtterad av Pierce Brosnan). 

I denna våg av filmsläpp från United Artist så flöt även Lord of Illusion med, en film som lär ha påverkat en ung Chriss Angel som många år senare, i hans oerhört trashiga "reality"-serie Chriss Angel Believe, försöker sig på samma illusion som karaktären Swan (O'Connor) gör i filmen. 

the Review: 


Under ens tonår så var det ju som oftast viktigt att man valde en sida i diskussioner och stod fast ens åsikter. Lite Amerikanskt så där. Sällan fanns det utrymme för att vidga sina vyer. Man valde det som kändes rätt och körde på det till hundra procent. Detta ledde till exempel att jag lyssnade på Nirvana, när andra lyssnade på Metallica. Och jag såg på Friday the 13:e när andra såg Terror on Elm Street eller Halloween. Ingen kunde rubba på ens åsikter.

I just skräckfilmsdebatten så fanns det ju även ett fjärde alternativ. Ett alternativ som jag från och till stötte på under min uppväxt, men av någon outgrundlig anledning aldrig kände mig speciellt lockad av utforska. En känsla som jag så här i efterhand ändå kan erkänna att jag aldrig riktigt kände kring Michael Myers eller Freddy Krueger's världar. 

Denna värld var skräckskaparen Clive Barker's värld. Fram tills i dag så hade jag enbart sett en av hans filmer i Hellraiser. Eller sett är kanske en överdrift. Jag minns att jag rätt snabbt föll in i en dvala och när filmen till sist var slut och jag vaknade upp, så minns jag att kände mig relativt apatisk till idén att se om filmen. Nu på äldre dagar så blev jag ändå lockad av tanken att forska djupare i min bleka inställning till Clive Barker och hans verk. Och min farkost in hans bakgrund, och mina egna känslor, fick bli Lord of Illusions.


Mitt bland all medelmåttlighet så dyker det upp en del riktigt minnesvärda visuella vyer.


Filmen inleds med ett par stämningsfulla bilder och kamerarörelser under förtexten. Och rätt så snabbt så får man bekräftat för sig att resan i alla fall kommer att bli visuellt underhållande. Men samtidigt så får jag en känsla utav ytlighet och det som visas känns mer som klassiska skräckklyschor än något på riktigt skrämmande. Även ljudläggningen och Simon Boswell musik, hur välgjord den än må vara, känns oerhört generisk, till den grad att man från och till nästan småskrattar.


Vad som däremot är skrämmande under filmens inledning är skådespeleriet. Eller kanske snarare valet av skådespelare, som känns oerhört malplacerade i sina roller. En känsla som mattas av ju mer man förstår av berättelsen, men likväl så inser man att Barker och hans produktionsteam inte valt att prioritera skådespelar-lönepotten. Det är ingen som gör något katastrofalt jobb, men det är heller ingen som glänser, och det är svårt att inte fantisera om vad en skådis med lite mer karisma hade kunnat ge produktionen i slutänden.

Några som däremot inte sviker är Greg Nicotero och hans team av effektmakare, förutom när de, med en defekt robot, fick stryka en potentiellt intressant scen innehållandes en uppretad apa. Men generellt så är deras specialeffekter och makeup av allra högsta kvalité och ett konstant positivt inslag i filmen. Men då filmen spelades in under mitten av 90-talet så var det tyvärr svårt att hålla fingrarna ifrån uppenbart krassa digitala effekter. Just dessa visuella effekter skärs sig oerhört mot resten av filmens utseende och är i dag av så enormt låg standard att man direkt rycks ur Lord of Illusions...illusion.

the Slutkläm:


Två anledningar till att Lord of Illusion inte riktigt greppar tag i mig är att den dels känns oerhört ytlig och att den kretsar kring Las Vegas illusionister, och till viss del även romantiserar deras värld. Den där "showiga" illusionismen för de stora scenerna är verkligen inte min grej och ett spektakel som jag tycker är rätt så corny. Så när jag sitter och ser denna visuella mumsbit så faller till slut polletten ner för mig kring mitt tidiga ointresse kring Clive Barker. För mig är han skräckförfattar-världens David Copperfield. En enastående visuell show men som saknar all mening och djup. Barker's skräck är väldigt beskrivande, men samtidigt enabrt baserad på klyschor och kosmetika. Att se en Barker film är för mig likvärdigt som ett besök i antingen Disneyland eller Universal Studios skräckhus. Fin ytlig underhållning, men ytterst sällan skrämmande. Jag ska dock ge honom ytterligare en chans att överbevisa mig i Nightbreed.


the Betyg: 2,5 (Snyggt men inte vidare engagerande.)



"I was born to murder the world."





Källor: IMDB & Wikipedia

fredag 9 oktober 2015

Dr Mabuse, der Spieler (Dr. Mabuse: the Gambler, 1922, DVD, 270 min)

Låt er inte förhäxas av dr. Mabuse's hypnotiserande blickar.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Rudolf Klein-Rogge
Aud Egede-Nissen
Bernhard Goetzke
Gertrude Welcker
Paul Richter
Robert Forster-Larrinaga
Hans Adalbert Schlettow
Directed by:
Fritz Lang
Screenplay by:
Fritz Lang
Thea von Harbou
Produced by:
Erich Pommer
Cinematography by: 
Carl Hoffmann
Art Direction by: 
Otto Hunte
Erich Kettelhut
Karl Stahl-Urach
Karl Vollbrecht
Costume Design by: 
Valley Reinecke



the Plot:


Mästertjuven, och psykiatrikern (jag förutsätter att detta var L. Ron Hubbard's favoritberättelse), dr. Mabuse tar sig till Berlin för att utnyttja sin makt och kunskaper för att inte bara stjäla en enorm mängd pengar, utan också för att utnyttja och förstöra enkla människors vardag. En ren och skär djävel helt enkelt. Som tur är så finns poliskommissarien von Welk för att förhoppningsvis sätta stopp för dessa fasoner. 


Men poliskommissarien von Welk (Goetzke) är Mabuse på spåren.


the Background:


Dr. Mabuse är ursprungligen en karaktär skapt av författaren Norbert Jacques, formad för att efterlikna andra kiosklitteratur-bovar i samma stil som Dr. Fu Manchu, Fantômas och Svengali. Där Jacques karaktär mest kom att efterlikna den senare, med sin starka manipuleringsförmåga.

Planen var från början att skapa ett kommersiellt monster, men samtidigt med plats för politiska kommentarer. Och som han lyckas. Dr. Mabuse, Der Spieler blev direkt en kraftig succé och bästsäljare. Och det dröjde inte allt för länge innan det kompetenta och snart mycket berömda filmparet Fritz Lang och Thea von Harbou knackade på dörren för att få tag i filmrättigheterna. Resultatet blev en film med samma namn, som kom att efterlikna novellens stora kommersiella framgång.

Jacques började såklart att skissa på en uppföljare, utan att komma någonvart. Lang och von Harbou lyckades då övertala författaren att skippa novellen, för att istället skriva om det materialet till ett filmmanus. En idé som Jacques uppskattade och som resulterade i filmen das Testament des dr. Mabuse, cirka elva år efter premiären av sin föregångare.

Fritz Lang kom även att regissera en tredje film om Mabuse i die Tausend Augen des dr. Mabuse från 1960. Men denna gång utan varken Jacques, von Harbou eller Klein-Rogge's hjälp. Artur Brauner som var filmens producent hade som liten pojkspoling sett Lang's andra installation kring Mabuse's värld och blivit lämnad helt tagen. Så visst lär han varit mäkta stolt när han knappt 30 år senare fick producera seriens tredje film, tillsammans med den store Lang. Brauner kom att fortsätta med att filma berättelser om Mabuse, totalt fem till, men då utan Lang's stöd.


Filmen bjuder på en del tekniska överraskningar.


Bakom filmen så gömmer det sig ett intressant "kärleksdrama" som kan vara spännande att känna till, för att skapa något av ett skvallertidningsskimmer över Shinbone Post. Skådespelaren Rudolf Klein-Rogge hade jobbat på diverse orter runt om i Tyskland när han träffade den talangfulla skådespelerskan och författaren Thea von Harbou i Aachen. Strax under 30-års strecket så gifte de sig både innan de tog sitt pick och pack och flyttade till Berlin, där de båda började jobba inom filmbranschen inom kort.

Genom regissören Joe May så träffade Thea en annan ung och begåvad regissör i Fritz Lang under manusbearbetningen av hennes egna novell das Indische Grabmal. Redan där och då så började det att flyga gnistor kring paret som snart påbörjade en affär. 1920 så skiljde sig Thea och Rudolf, medans romansen mellan författaren och Lang pågick så spelade man in dr. Mabuse, der Spieler med en viss Rogge i huvudrollen som självaste Mabuse. Bara något år efter filmens premiär, kommande succé och Lang's dåvarande fru's dödsbesked så gifte sig istället von Harbou och Lang. Men det stoppade än dock inte Lang från att samarbeta med Rogge i ytterligare fem filmer till. Tänk på det nästa gång ni ser Mabuse's intensiva blick rakt in i kameran, någonstans där kan ni möjligtvis hitta nyckeln till Rogge's fina prestation.

the Review: 


Om man någon gång läst nån form av filmhistoriekurs så har man garanterat snubblat över namnet dr. Mabuse, så även jag. Vad man brukade se, alternativt prata om då, var den klassiska scenen där regissören Lang utnyttjat dubbelexponerings effekt till sin bästa förmåga. Något som även vår egna svenska stolthet, Victor Sjöström, använde sig förtjänstfullt av i Körkarlen något år tidigare. Vad jag missade då var att det fanns flera filmer om Mabuse. Även om de flesta förvisso är regisserade av Fritz hans själv, uppenbarligen innehåller karaktären dr. Mabuse och håller sig till skräck/thriller genren så finns det en rätt så markant skillnad. Filmernas längd. Där Mabuse: der Testament når upp i normal längd, runt två timmar, så klockar Mabuse: der Speiler in på nätta 275 minuten, alltså runt fyra och en halvt timme. 

Dessa faktum, tillsammans med att den väntade scenen - som fortfarande ekade någonstans där bak i min filmhistoriebalk - aldrig skulle komma att dyka upp, var jag som tur var jag glatt ovetande om när jag för ett ex antal år sedan köpte Mabuse: der Spieler på DVD. En film som nu stått bland de andra i min lilla samling och mognat till sig. Väntandes på ett mer passande lägen som just nu. Men med alla dessa kommande uppenbarelser av motgångar, hur skulle der Spieler mottagas av min snabbt sinande sinnesnärvaro?


En oerhört komplex historia, med flertalet karaktärer och motiv.


Det skulle trots allt visa sig gå rätt så bra, det finns mycket intressant att ta med sig från denna resa, även om jag får erkänna att historien knappast är så greppande att man klarar filmen i en lång sittning. Som tur var så var det något som filmens producenter även kände på sig och delade upp berättelsen i två delar för att lättare insupas.

Berättartekniskt så är detta också en, för dess tid, rätt så komplicerad historia, med många karaktär, med sina respektive motiv. Nu har ju såklart Lang tagit god tid på sig att förtälja allt detta, men det är ändå kul att se att man redan på det tidiga 20-talet lyckas väva ihop en såpass lång och komplex historia, där en av de många uppenbara svårigheterna var att bygga upp dr. Mabuse's trovärdighet, vilket man lyckas med på ett oklanderligt sätt.

Såklart så lider skådespeleriet, regin och fotot av filmmediets barnsjukdomar. Och med stumfilmens fortsatta herravälde så förstår ni att det finns en del ställen där Mabuse: der Speiler är smått överdriven i sin uttrycksfullhet. Men det finns även många stunder där Lang's geni lyser igenom, där man faktiskt inte undrar om det trots allt är en film producerad under vår tid, skapad för att replikera stumfilmen med små enkla medel. 


the Slutkläm:


Det är de stunderna som jag tar med mig efter denna sittning, tillsammans med de oerhört fascinerande studiomiljöerna, som förutom en ringa Ed Wood sekvens (en fyllebult ramlar in i en husvägg - som svajar betydligt mer än vad en fyllebultsanfallen husvägg borde göra), skapar både trovärdiga, som fantasifulla miljöer. Dekorer som utvecklas genom filmens längd, innan det blommar ut i en av verkets mer surrealistiska scener framåt slutet. Om det inte var för filmens längd så hade betyget vart betydligt högre, och även om jag kan se betydelsen av alla scener så blir det svårt att ursäkta en fyra och en halv timme lång stumfilm. Kanske framförallt om det inte är den som man ursprungligen hade tänkt sig att se.

the Betyg: 2,5 (Man bör aldrig behöva sitta genom en så pass lång stumfilm, men om man gör det så kommer man ändå bli relativt underhållen)



"I feel like a state within the State. Come and get me!"




Källor: IMDB & Wikipedia

fredag 2 oktober 2015

Yôkai Daisensô (Yokai Monsters: Spook Warfare, 1968, LD, 79 min)

Våra snälla japanska väsen som skyddar våra ryggar.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Yoshihiko Aoyama
Chikara Hashimoto
Akane Kawasaki
Gen Kuroki
Directed by:
Yoshiyuki Kuroda
Screenplay by:
Tetsurô Yoshida
Produced by:
Yamato Yashiro
Cinematography by: 
Hiroshi Imai
Music by: 
Sei Ikeno
Art Direction by: 
Shigeru Katô
Seiichi Ôta
Film Editing by:
Toshio Taniguchi



the Plot:


Giriga utgrävare råkar väcka en uråldrig babylonisk demon, med det oerhört passande namnet Daimon (Hashimoto). Tur i oturen så tar sig Daimon till Japan där han genast sätter igång att förpesta landsbygden genom att förkroppsliga sig själv i olika människor. Detta är något som de lokala yôkai monsterna inte uppskattar och samlar nu sina gemensamma krafter för att få stopp på denna ondskefulla demon.


Den godhjärtade kappan, som blir den första att inse den sanna faran.


the Background:


Yôkai Daisensô är producerad av produktionsbolaget Daiei Film. Företaget bestod ursprungligen av tre olika filmbolag inom man slogs ihop efter andra världskriget för att främja filmmediet i Japan.  En liten rolig notis är att likt många andra filmbolag, så hade även Daiei ett eget baseball-lag, Daiei Stars. Ett franschise som sedan dess har gått vidare till att bli Chiba Lotte Marines. Utöver baseball så blev Daiei också kända för de prisbelönta filmerna Rashomon och Gate of Hell. Medans man också nådde stor framgång med ett gäng filmserier, såsom klassiska Gamera, Zaitochi, Nemuri Kyoshirō (the Sleepy Eyes of Death) och Daimajin trilogin. Denna trilogi spelade man in samma år för att släppa filmerna med bara ett par månaders mellanrum. Samma taktik använde man två år senare när man släppte de tre filmerna, om våra små Yôkai's, med ett halvårs mellanrum. Från Mars 1968 till Mars 1969.

Daiei Films gick i konkurs under början av 70-talet, efter ett par år av resursslöseri och ett allmänt förfall av den japanska biopubliken. Men bara tre år efter konkursen så blev bolaget räddat av Yasuyoshi Tokuma, och hans förlag Tokuma Shoten, som länge vart medproducenter tillsammans med det mer kända Studio Ghibli. Det pånyttfödda Daiei Films började genast producera diverse olika filmproduktioner där bland annat Takashi Miike's Dead or Alive sticker ut, främst på grund av att Miike själv kom att producera en fjärde film i Yôkai serien för bara tio år sedan. Hans egna inlägg till serien, the Great Yôkai War, verkar dock vara mer eller mindre en remake på seriens första film.


Imponerande matte paitings för en såpass gammal film.

Medans ni sitter och läser detta så kanske ni undrar vad i helskotta Yôkai betyder. Ordet står för spöke, en typ av övernaturliga monster med sin bakgrund bland de japanska folksägnerna. Men just ordet Yôkai kommer faktiskt från det Kinesiska tecknet för en "förtrollande uppenbarelse". Dom kan även kallas för ayakashi, mononoke eller mamono. Som oftast så är de olika spökena baserade på ett djur som den sköldpaddsliknande kappan eller den bevingade Tengun. De kan som oftast variera från onda, nyckfulla till att faktiskt även sprida gott omkring sig.


Tyvärr så är det svårt för mig som okunnig Europé att forska kring Asiatisk filmhistoria. Men vad det verkar som så var detta i mångt och mycket en "in-house" produktion där flertalet av teamet på något sätt hade jobbat ihop sedan tidigare, troligtvis anställda genom Daiei Films. Men intressant att veta kan vara att regissören Kuroda sedan tidigare gjort special effekter till tidigare nämnda Daimajin serien, och kom senare även att regissera den fjärde filmen i hyllade Sleepy Eyes of Death-serien. Medans kompositören Sei Ikeno producerat musik till flertalet av Zaitochi filmer innan hans medverkar i 
Yôkai Daisensô.

the Review: 


Oktobermånad brukar innebära en väldans massa skräckfilmstips. James Rolfe är en av många filmnördar som har en egen skräckfilmsnedräkning tills att Halloween slår in. Skräckfilmfantasternas egna Julafton. Rolfe's egna nedräkningar kallar han för Monster Madness, där producerar han små korta presentationer av olika filmer inom denna mardrömsskapande genre. Ett av de många tips som fångade mitt intresse lite extra var inlägget om den japanska filmen Yôkai Monsters. 

Så förstå min enorma lycka när jag råka komma över den japanska LaserDisc-boxen innehållandes hela trilogin. En helt magisk box innehållandes både en mangaserie, urklippsfigurer av filmens monster och en otroligt fin affisch, i gammal klassisk japansk stil. Som ni hör så är peppen rätt så stark kring vad som verkar vara en tämligen tafflig monster film, kan Yôkai Daisensô verkligen leva upp till min egenskapade hype?


Lite av en blandad kompott när det kommer till produktionsvärdet.


Som ni redan vet så är jag en sucker för filmfotografi. Personligen så tycker jag att en film kan bäras upp enbart genom den visuella upplevelsen, en make or break situation som jag rätt så snabbt kan ta beslut om. Yôkai Monsters levererar direkt inom denna punkt. Redan under filmens anslag så presenterar man bild efter bild av mäktiga visuella lösningar och kompositioner.

Vad man inser redan under filmens första akt är att fotot så klart inte agerar ensamt, utan ljuset och scenografi utgör tillsammans en enhet som är av enormt högt värde. Om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag har sett en så pass professionell, "Hollywoodiansk" produktion från ett icke-Amerikansk land förut. Missförstå mig inte, självklart så är inte Hollywood någon som helst måttstock när det kommer till vad som är bra film eller kultur, men när det kommer till perfektion så har de som oftast rätt bra förutsättningar och Yôkai Monster efterliknar detta på ett enormt imponerande vis. Något som jag tror mycket beror på att hela filmen är inspelad i studiomiljö. Men där man istället för att slappna av, har utnyttjat allt det positiva som kommer med att jobba på en kontrollerbar inspelningsplats, med kontrollerbara förhållanden.

Vad som är långt ifrån lika snyggt framställt är våra monstren, där man som oftast, om inte gömt " a guy in a rubber suit" - vilket såklart ligger i det japanska blodet - så har man producerat en skrattretande, sladdrig och illa styrd marionett, likt bilden här ovan.


the Slutkläm:


Yôkai daisensô var aldrig skapt för att skrämma, även om det tar en stund innan man sätter filmens ton. Ursprungligen så känns filmen mer riktad mot barn än mot vuxna (vilket den självklart har all rätt att göra), men i dagsläget så tror jag att den lyckas charmera alla generationer. Vad som saknas hos filmen för att verkligen nå ett toppbetyg är ett något tightare berättande, med något mer tydligt drivande karaktärer. Vad jag i grund och botten är ute efter är en mänsklig karaktär som jag kan sympatisera med. Konstant genom filmen så sitter jag och jämför med den oerhört charmerande the Monster Squad. En äventyrsfilm, och en uppenbar studioproduktion, som förtäljer sin historia på ett väldigt engagerande och avslappnat vis. Och på ett sätt bättre vis än Yôkai Daisensô. Men likväl så sviker inte våra söta monster oss på något sätt, utan det är snarare tvärtom. En för oss västerlänningar, gömd liten skatt som bör ses och uppskattas.  

the Betyg: 3 (Med ett något mer engagerande karaktärsarbete så hade 4:a vart odiskutabel)



"You suck, Buddah!"





Källor: Wikipedia, IMDB & Monster Madness