Dr Mabuse, der Spieler (Dr. Mabuse: the Gambler, 1922, DVD, 270 min)

Låt er inte förhäxas av dr. Mabuse's hypnotiserande blickar.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Rudolf Klein-Rogge
Aud Egede-Nissen
Bernhard Goetzke
Gertrude Welcker
Paul Richter
Robert Forster-Larrinaga
Hans Adalbert Schlettow
Directed by:
Fritz Lang
Screenplay by:
Fritz Lang
Thea von Harbou
Produced by:
Erich Pommer
Cinematography by: 
Carl Hoffmann
Art Direction by: 
Otto Hunte
Erich Kettelhut
Karl Stahl-Urach
Karl Vollbrecht
Costume Design by: 
Valley Reinecke



the Plot:


Mästertjuven, och psykiatrikern (jag förutsätter att detta var L. Ron Hubbard's favoritberättelse), dr. Mabuse tar sig till Berlin för att utnyttja sin makt och kunskaper för att inte bara stjäla en enorm mängd pengar, utan också för att utnyttja och förstöra enkla människors vardag. En ren och skär djävel helt enkelt. Som tur är så finns poliskommissarien von Welk för att förhoppningsvis sätta stopp för dessa fasoner. 

Men poliskommissarien von Welk (Goetzke) är Mabuse på spåren.

the Background:


Dr. Mabuse är ursprungligen en karaktär skapt av författaren Norbert Jacques, formad för att efterlikna andra kiosklitteratur-bovar i samma stil som Dr. Fu Manchu, Fantômas och Svengali. Där Jacques karaktär mest kom att efterlikna den senare, med sin starka manipuleringsförmåga.

Planen var från början att skapa ett kommersiellt monster, men samtidigt med plats för politiska kommentarer. Och som han lyckas. Dr. Mabuse, Der Spieler blev direkt en kraftig succé och bästsäljare. Och det dröjde inte allt för länge innan det kompetenta och snart mycket berömda filmparet Fritz Lang och Thea von Harbou knackade på dörren för att få tag i filmrättigheterna. Resultatet blev en film med samma namn, som kom att efterlikna novellens stora kommersiella framgång.

Jacques började såklart att skissa på en uppföljare, utan att komma någonvart. Lang och von Harbou lyckades då övertala författaren att skippa novellen, för att istället skriva om det materialet till ett filmmanus. En idé som Jacques uppskattade och som resulterade i filmen das Testament des dr. Mabuse, cirka elva år efter premiären av sin föregångare.

Fritz Lang kom även att regissera en tredje film om Mabuse i die Tausend Augen des dr. Mabuse från 1960. Men denna gång utan varken Jacques, von Harbou eller Klein-Rogge's hjälp. Artur Brauner som var filmens producent hade som liten pojkspoling sett Lang's andra installation kring Mabuse's värld och blivit lämnad helt tagen. Så visst lär han varit mäkta stolt när han knappt 30 år senare fick producera seriens tredje film, tillsammans med den store Lang. Brauner kom att fortsätta med att filma berättelser om Mabuse, totalt fem till, men då utan Lang's stöd.

Filmen bjuder på en del tekniska överraskningar.

Bakom filmen så gömmer det sig ett intressant "kärleksdrama" som kan vara spännande att känna till, för att skapa något av ett skvallertidningsskimmer över Shinbone Post. Skådespelaren Rudolf Klein-Rogge hade jobbat på diverse orter runt om i Tyskland när han träffade den talangfulla skådespelerskan och författaren Thea von Harbou i Aachen. Strax under 30-års strecket så gifte de sig både innan de tog sitt pick och pack och flyttade till Berlin, där de båda började jobba inom filmbranschen inom kort.

Genom regissören Joe May så träffade Thea en annan ung och begåvad regissör i Fritz Lang under manusbearbetningen av hennes egna novell das Indische Grabmal. Redan där och då så började det att flyga gnistor kring paret som snart påbörjade en affär. 1920 så skiljde sig Thea och Rudolf, medans romansen mellan författaren och Lang pågick så spelade man in dr. Mabuse, der Spieler med en viss Rogge i huvudrollen som självaste Mabuse. Bara något år efter filmens premiär, kommande succé och Lang's dåvarande fru's dödsbesked så gifte sig istället von Harbou och Lang. Men det stoppade än dock inte Lang från att samarbeta med Rogge i ytterligare fem filmer till. Tänk på det nästa gång ni ser Mabuse's intensiva blick rakt in i kameran, någonstans där kan ni möjligtvis hitta nyckeln till Rogge's fina prestation.

the Review: 


Om man någon gång läst nån form av filmhistoriekurs så har man garanterat snubblat över namnet dr. Mabuse, så även jag. Vad man brukade se, alternativt prata om då, var den klassiska scenen där regissören Lang utnyttjat dubbelexponerings effekt till sin bästa förmåga. Något som även vår egna svenska stolthet, Victor Sjöström, använde sig förtjänstfullt av i Körkarlen något år tidigare. Vad jag missade då var att det fanns flera filmer om Mabuse. Även om de flesta förvisso är regisserade av Fritz hans själv, uppenbarligen innehåller karaktären dr. Mabuse och håller sig till skräck/thriller genren så finns det en rätt så markant skillnad. Filmernas längd. Där Mabuse: der Testament når upp i normal längd, runt två timmar, så klockar Mabuse: der Speiler in på nätta 275 minuten, alltså runt fyra och en halvt timme. 

Dessa faktum, tillsammans med att den väntade scenen - som fortfarande ekade någonstans där bak i min filmhistoriebalk - aldrig skulle komma att dyka upp, var jag som tur var jag glatt ovetande om när jag för ett ex antal år sedan köpte Mabuse: der Spieler på DVD. En film som nu stått bland de andra i min lilla samling och mognat till sig. Väntandes på ett mer passande lägen som just nu. Men med alla dessa kommande uppenbarelser av motgångar, hur skulle der Spieler mottagas av min snabbt sinande sinnesnärvaro?

En oerhört komplex historia, med flertalet karaktärer och motiv.

Det skulle trots allt visa sig gå rätt så bra, det finns mycket intressant att ta med sig från denna resa, även om jag får erkänna att historien knappast är så greppande att man klarar filmen i en lång sittning. Som tur var så var det något som filmens producenter även kände på sig och delade upp berättelsen i två delar för att lättare insupas.

Berättartekniskt så är detta också en, för dess tid, rätt så komplicerad historia, med många karaktär, med sina respektive motiv. Nu har ju såklart Lang tagit god tid på sig att förtälja allt detta, men det är ändå kul att se att man redan på det tidiga 20-talet lyckas väva ihop en såpass lång och komplex historia, där en av de många uppenbara svårigheterna var att bygga upp dr. Mabuse's trovärdighet, vilket man lyckas med på ett oklanderligt sätt.

Såklart så lider skådespeleriet, regin och fotot av filmmediets barnsjukdomar. Och med stumfilmens fortsatta herravälde så förstår ni att det finns en del ställen där Mabuse: der Speiler är smått överdriven i sin uttrycksfullhet. Men det finns även många stunder där Lang's geni lyser igenom, där man faktiskt inte undrar om det trots allt är en film producerad under vår tid, skapad för att replikera stumfilmen med små enkla medel. 

the Slutkläm:


Det är de stunderna som jag tar med mig efter denna sittning, tillsammans med de oerhört fascinerande studiomiljöerna, som förutom en ringa Ed Wood sekvens (en fyllebult ramlar in i en husvägg - som svajar betydligt mer än vad en fyllebultsanfallen husvägg borde göra), skapar både trovärdiga, som fantasifulla miljöer. Dekorer som utvecklas genom filmens längd, innan det blommar ut i en av verkets mer surrealistiska scener framåt slutet. Om det inte var för filmens längd så hade betyget vart betydligt högre, och även om jag kan se betydelsen av alla scener så blir det svårt att ursäkta en fyra och en halv timme lång stumfilm. Kanske framförallt om det inte är den som man ursprungligen hade tänkt sig att se.

the Betyg: 2,5 (Man bör aldrig behöva sitta genom en så pass lång stumfilm, men om man gör det så kommer man ändå bli relativt underhållen)

"I feel like a state within the State. Come and get me!"

Källor: IMDB & Wikipedia