fredag 4 december 2015

Judgement at Nuremberg (1961, BRD, 186 min)

De åtalade med Burt Lancaster i spetsen.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Spencer Tracy
Burt Lancaster
Richard Widmark
Marlene Dietrich
Maximilian Schell
Judy Garland
Montgomery Clift
William Shatner
Werner Klemperer
Directed by:
Stanley Kramer
Screenplay by:
Abby Mann
Produced by:
Stanley Kramer
Cinematography by: 
Ernest Laszlo
Musicy by: 
Ernest Gold
Production Design by: 
Rudolph Sternad
Set Decoration by: 
George Milo
Costume Design by: 
Joe King
Film Editing by:
Frederic Knudtson



the Plot:

Den förtidspensionerade domaren Dan Hayward (Tracy) flygs in till ett ockuperat efterkrigstyskland för att leda en rättegång som ingen annan domare vågar ta i. Rättegången där de åtalade själva är domare. Från åklagarnas sida finns den radikale överste Lawson (Widmark) som, djupt påverkad av att bevittnat krigets fasor i första person, vill se alla hängda och från försvarets sida finns den talangfulle och passionerade Hans Rolfe (Schell), som i sin affektion till arbetet ställer frågan om denna rättegång inte bara ifrågasätter de åtalades beteende utan även hela tyska folket.


De dömande med den åldrande och kloke Spender Tracy som mittpunkt.


the Background:



I ett ockuperat och raserat Tyskland, några månader efter deras kapitulerande, så höll man de första rättegångarna i vad som kom att kallas Nürnbergprocessen, eller "the greatest trial in history" som Norman Birkett, en av de allierades övervakande domarna, lär ha utnämnt det som. Processerna i Nürnberg och senare även i Tokyo, mot de Japanska ledarna, kom att bli genombrottet för internationell rättskipning och principen om brott mot mänskligheten. 

I kölvattnet av den mer uppmärksammade rättegången mot några av tredje rikets mäktigaste ledare (av de som fortfarande fanns vid liv), dirigerad av de allierade, drevs även en något mindre uppmärksammad process av USA. Det var tolv militära domstolar som ställde olika grupper, som legat bakom Nazityskland formande, till svars. Av dessa var det bland annat doktorer, industridirektörer, politiker och så domare. Och det är just åtalat mot domarna som Abby Mann utformade ett manus kring.

Men innan Stanley Kramer producerade den tre timmar långa filmen så producerades Mann's historia som en 90 minuter lång TV-film, som visades på CBS, under dramaproduktionsanalogin Playhouse 90. Både Schell och Klemperer som deltog i TV-produktionen fick fortsatt förtroende av Kramer när det kom till att porträttera karaktärerna på vita duken (trots att självaste Brando sägs ha vart sugen på rollen som den tyske advokaten), och kanske låg Schell's tidigare erfarenheter bakom att han fick Oscarn som bästa skådespelare för sin insats i filmversionen. Något Spencer Tracy förutsåg redan på inspelningsplatsen, då han lär ha sagt följande till Widmark, när de båda följde Schell's agerande framför kameran, "We've got to watch out for that young man. He's very good. He's going to walk away with the Oscar for this picture."


Försvararna med en strålande, Oscars-vinnande, Maximillian Schell i ledarrollen.


Året innan Judgment at Nuremberg hade sin premiär så prisades Tracy och Kramer för sitt samarbete i filmen Inherit the Wind. En filmatisering av "the Scopes Monkey trial" där en lärare brutit mot Tennessee's lag, att undervisa läran om evolutionen i en statlig skola. Det lyckade samarbete ledde till att Kramer gärna såg Tracy vid sin sida när han skulle filmatisera sin nästa rättegångsfilm. Men då Tracy's hälsostatus var oerhört skör, efter flera år av alkoholism, så krävdes något speciellt för att få honom att ställa upp. Detta något var Abby Mann's briljanta manus, som Tracy själv ansåg som något av det skarpaste han läst. Med Tracy, och det viktiga ämnet som filmen tar i upp rockärmen, så lyckades man även knyta till sig andra storstjärnor som Lancaster, Dietrich och Widmark till projektet. Skådespelare som ställde upp på att göra mindre roller, för betydligt mindre betalt än vad deras stjärnstatus motsvarade.

Två andra erkända skådespelare som både tog sig an mindre roller, men ack så viktiga, och som anlände till landningsplatsen med minst sagt tvetydiga rykten var Montgomery Clift och Judy Garland. Clift, en av Hollywoods första "method-skådespelare" tillsammans med Brando och James Dean och en av de första som blev inbjuden att studera med Lee Strasberg vid Actors Studiolevde sitt liv i en nedåtgående spiral efter en allvarlig bilkrock som nästan tog hans liv och som ärrade hans dittills erkända goda yttre. Smärtor från krocken och faktumet att han levde under en tid då man fortfarande var tvungen att dölja sin homosexualitet, ledde till ett starkt alkohol och drogmissbruk, som satte sina ordentliga spår och när Clift gick bort vid 45 års ålder så sa man att Clift's liv från och med kraschen var historiens längsta självmord.

Judy Garland's mentala och fysiska problem kan nog  härledas till den klassiska "barnskådespelar-problematiken", att missunnas en ordinär uppväxt och leva under en konstant förväntan av höga prestationer. När hon bara några år innan Judgment of Nuremberg diagnostiserades med akut hepatit (A,B,C-ish, efter många år av narkotikamissbruk), så allvarlig att doktorerna anade att hon aldrig mer skulle kunna sjunga, så ska hon ha känt sig enormt lättad och sagt, "The pressure was off me for the first time in my life". Men hon återfick sin sångröst och tillsammans med sina oerhört fina prestation i Kramers filmproduktion (som hon belönades med en Oscars-nominering för) så fortsatte hennes karriär i en positiv riktning med, av många påstådda, "historiens främsta konserter" vid Carnegie Hall och hennes alldeles egna TV-show, the Judy Garland Show innan hon vid 47 års ålder gick bort.

Avslutningsvis så kan det vara av intresse att känna till att många av de lagar, så som tvångssterilisering, rasblandning och rashygien, som Nazityskland införde och som senare domarna blev fällda för under rättegången i slutet av 40-talet, fortsatt gällde i många av USA's stater vid filmens premiär på 60-talet. Och i den rashygieniska frågan, ända in på det sena 70-talet. 

the Review: 


För två veckor sedan så var det alltså 70 år sedan Nürnbergprocessen tog sin fart. Efter att ha läst en krönika om vikten av denna rättegång så passade jag på att se en film som funnits på min rader ett bra tag. Att jag hittills inte tagit mig tiden för Kramer's viktiga film bygger dels på min generella oro kring dessa typer av ensemblefilmer, där tonen oftast blir lite väl vänskapligt; smått "pajjig" är kanske ett mer träffande ord. Men främst så bygger nog oron kring att jag vanligtvis inte har så mycket över för rättegångsfilmer. Vilket troligtvis har med den låsta miljön och det medföljande rutinmässiga fotot att göra. Kanske skulle Tracy och hans gäng med trasdockor ändra på min bild av dessa typer av filmer.


De drabbade med en oerhört gripande insats från självaste Judy Garland.


Jag var inledningsvis spänd på hur filmen skulle lyckas avbilda något så extremt monotont, byråkratiskt och systematiskt som en rättegång kan vara. Än värre en internationell sådan, där så många människor av olika nationaliteter och språkkunskaper ingår. Men Kramer hittar en fin balans mellan rättegången och våra karaktärers privatliv. Han etablerar tidigt domstolens tillvägagångssätt på ett snyggt och diskret sätt, för att på så sätt ge filmen dess historiska trovärdighet. Samtidigt som livet utanför domstolens salar upplevs både inspirerande, som relevanta.

Om filmens utseende finns det inte allt för mycket att säga. Det finns verkligen inget att klaga på, men samtidigt inget som får en att baxna av eufori. Även om Kramer, på ålderns höst, ångrat sitt och fotograf Laszlo's användande av kameraåkningar så är det ju något som jag personligen uppskattar och som ger lit extra liv till en annan rätt så statisk miljö. Att varken Rudolph Sternad eller Joe King, som var nominerade till bästa svart-vita produktionsdesign och bästa svart-vita kostym, lyckades vinna mot en stökig biljardhall-film eller Anita Ekberg's byst låter jag förbli okommenterat.

Det som verkligen sticker ut produktionsmässigt i denna film är Abby Mann's Oscars-vinnande manus och de många olika, fin-fina skådespelarinsatserna. Mina farhågor om det oseriösa klimat som en ensemble-film tenderar att få med sig likviderades tämligen direkt. Ju längre filmer går, desto starkare karaktärerna gror så förstår man i vilken riktning filmer utvecklas. När du också adderar oerhört starka, på gränsen till tårdrypande, prestationer från främst Montgomery Clift, Judy Garland och Maximillian Schell så får du också en oerhört gripande film.

En av filmens starkare scener, som varken använder sig av Mann's fantastiska manus eller lutar på några tyngre skådespelarinsatser men likväl upplevs oerhört talande, är när Spencer Tracy's domarkaraktär besöker den plats där nazisterna höll ett av deras största möten 1934. Ett möte som Leni Riefenstahl också dokumenterade för propagandafilmen Triumph of the Will.  Att se Tracy's besvikna blick se upp mot Hitler's talarplats är oerhört fängslande och något som jag kommer att bära med mig länge. 

the Slutkläm: 


Det finns egentligen två egenskaper som jag främst vill framhålla med Judgment at Nuremberg. Det är dels den relativt opartiska hållningen. Att en hel-amerikansk produktion talar så insiktsfullt om kriget är ovanligt. Det finns inga riktiga bovar (utöver de uppenbara), utan alla handlingar har sin grundade, logiska förklaring. Men bara det att man ens nämner USA's agerande mot Nagasaki och Hiroshima, och då även som den högst omoraliska och oansvariga handling som det faktiskt är, är för mig uppfriskande inom denna typ av filmer. Det andra är givetvis det historiska och moraliska budskapet som filmen, och en gång i tiden själva rättegången i sig, av logiska skäl hanterar. Oavsett vilka regler som sätts och oavsett vilka normer som följs så får man aldrig glömma vårt humanitära ansvar. En väg som vi tyvärr nu återigen är på väg att ta.

the Betyg: 4 (En viktig film som levererar på alla plan.)



"It is logical, in view of the times in which we live. But to be logical is not to be right, 
and nothing on God's earth could ever make it right!"





Källor: IMDB, Wikipedia, Ösgöta Correspondenten & TCM

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar