Two for the Road (1967, LD, 111 min)

Ett fint litet par försöker förstå sig på varandra, runt den Franska landsbygden,

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Audrey Hepburn
Albert Finney
Eleanor Bron
William Daniels
Gabrielle Middleton
Directed by:
Stanley Donen
Screenplay by:
Frederic Raphael
Produced by:
Stanley Donen
Cinematography by: 
Christopher Challis
Musicy by: 
Henry Mancini
Art Direction by: 
Willy Holt
Sound Mix by: 
Joseph de Bretagne
Film Editing by:
Madeleine Gug
Richard Marden



the Plot:

Vi följer ett par under olika resor genom Frankrike. Från deras första möte och kärleksförklaring till varandra, tills att de tolv år senare är ett luttrade gifta makar som återigen söker efter passionen till var och en. Frågan är om allt som de upplevt tillsammans under alla dessa år kommer att stjälpa eller rädda förhållandet.

Under deras resor får vi även se dem i olika sorters fina fordon längst vägarna. 

the Background:


Two for the Road är skriven av Frederic Raphael, på begäran av filmens regissör Stanley Donan. Raphael, en ung novellist, hade nyligen slagit igenom med sitt manus till filmen Darling från 1965 som han vann en Oscarsstatyett för. 

En annan som var på tapeten, om än med en lång och imponerande karriär inom filmbranschen, var regissören Donan. Efter att ha skapat sig ett namn genom att regissera flertalet framgångsrika musikaler, tillsammans med de riktigt stora artisterna, så hade han bytt Hollywood mot England och en något mer undanskymd tillvaro. 

Men efter att ha lyckats lite för bra med att efterlikna Hitchcock-stilen med filmen Charade från 1963, som senare har kommit att kallas för "den bästa Hitchcock-filmen som Hitchock inte gjort", så var återigen strålkastarljuset riktat mot Donan. Det var då som han klev fram med hans hittills mest personliga film.

Hepburn och Donan hade samarbetat vid två tillfällen innan. Funny Face från 1957 och tidigare nämnda Charade. Men vid denna inspelning så var hon extra nervös. Dels på grund av att hon nyligen genomgått två missfall med sin dåvarande make Mel Ferrer. Och dels för att filmen krävde två annorlunda ansträngningar från henne. En nakenscen (som senare har klippts bort) och en scen som utspelar sig i vatten, något som hon var otroligt rädd för. Men för vattenscenen så fick hon hjälp av ett par dykare och för resten av filmen så fick hon, enligt Donan, bra hjälp från sin manliga motspelare, Albert Finney.

När det återigen var dags för Oscarsnomineringarna så var man på det klara med att Audrey helt klart skulle finnas med bland namnen om bästa aktris. Men nominering föll istället på hennes andra prestation från samma år i Terence Young's Wait Until Dark och väl på galakvällen så fick hon se priset gå till en annan Hepburn (Katharine) för rollen i Guess Who's Coming for Dinner.

Utöver ett par hetsiga zoomningar så håller Challis foto en hög klass.

Harry Mancini som var filmens kompositör, är kanske mest känd för sitt 35 år långa samarbete med Blake Edwards där de producerade över 30 filmer tillsammans. Men trots alla de produktionerna, däribland hans prisvinnande prestation för Breakfast at Tiffany's, så ansåg han ändå att hans främst verk var just till Two for the Road.

Som man hör på filmens titel så utspelar sig filmen längst olika vägar. Och för att ta sig fram kring dessa vägar så använder sig vårt par, Joanna (Hepburn och Mark (Finney), av fem olika bilar, som på många sett är också är framstående i filmens produktion. Dessa fem bilar råkar vara en Mercedes Benz W113, en MG TD, en Triumph Herald, en VW Microbus och en Ford Country Squire. Onödig kuriosa kring ämnet är att Mercedesen var Stanley Donan's privata bil.  

the Review: 

Jag fick först nys om Two for the Road under min recension av Rossellini's Viaggio in Italia där Martin Scorcese pratade varmt om Donan's verk från det sena 60-talet. Självklart så väcktes mitt intresse kring filmen med det intressanta och otroligt begåvade skådespelarparet Hepburn och Finney i framsätet. Så när filmen dök upp hos min japanska laserkontakt så tvekade jag aldrig att bjuda hem en egen kopia på det eminenta formatet LaserDisc.

Utöver mina initialt höga tankar om både Scorcese's filmkunskap och Finney och Hepburn's skådespelartalanger så infann det sig inga direkta förväntningar. Något som oftast kan vara till en films fördel. Återstår att se om så blev fallet även för Two for the Road.

Utan familjen Manchester hade inte sympatin vart lika stark för vårt kärlekspar.

Filmen öppnar upp med en riktigt "slick" titelsekvens som väcker både entusiasm och förhoppningar, sekvensen som är skapad av Maurice Binder kanske mest känd för sina Bond introduktioner. Tyvärr så fortföljer inte själva filmen i samma smarta stuk. Humorn känns inledningsvis påklistrad och en hel del scener får mig att tänka på sällskapsresan snarare än något filmhistoriskt mästerverk. Där och då kändes den berömde recensenten Bosley Crowther's sågning av filmen ("just another version of commercial American trash") som korrekt.

Men allt mer som Two on the Road fortskred så kom man allt närmre båda våra två huvudkaraktärer och vad som jag först tyckte var rätt så irriterande attribut, kom senare att uppskattas. En transformation som främst kommer från inträdet av familjen Manchester. Filmens andra gifta par som med sin osmaklighet och personrubbning faktiskt framställer Joanna och Mark som rätt så normala och metodiskt genomtänkta personer. 

Vad som gör att Two for the Road sticker ut mot andra romcom är filmens icke-linjära berättarteknik. Vi hoppar fram och tillbaka mellan olika tidsepoker i vårt kärlekspars livshistoria. Dessa tidshopp hålls ihop av snygga och väl genomförda övergångar, främst genom redigering och igenkännande rekvisita (såsom bilarna). Men för oss som ser filmen idag så är detta en vanlig teknik, ett berättarsätt som används mer slentrian, så därför blir det också svårare för oss att uppleva någon slags av wow-faktor. Som exempel så pratade de nyligen om On the the Waterfront i SVT's nya serie om filmhistoria. Om hur Eli Kazan's film från 1954 förändrade filmvärlden när man förflyttade produktionerna från den kontrollerade filmstudiomiljön ut på de vilda gatorna. Men med tanke på hur relativt billigt och okomplicerat det är att filma idag (i jämförelse med det tidiga 1900-talet) så är det snarare mer exklusivt att få producera en film i en påkostad studio än utanför sitt fönster. Kanske just därför som det är sci-fi och fantasy som också just nu är favoritgenren bland box-office-filmerna.

the Slutkläm:

Komiskt nog så utvecklar sig min relation till Two for the Road liknande den i filmen, och verkligheten över lag. Vi har den första ytliga attraktionen i titelsekvensen, som följs upp av en tillfällig mättnad och förmågan att finna irritationsmoment innan man till slut bottnar i ett lugn och en tro på förhållandet, genom att tidigare erfarenheter sätts i ett perspektiv genom andra mer märkliga par. Nu greppar jag verkligen efter alla halmstrån som går att finna för att få ihop en passande analys men likväl så blir Two for the Road en rätt så gemytlig romcom med en liten extra kick av dess något ovanliga berättarstruktur.

the Betyg: 3 (Ett passande tips till morgondagens alla hjärtans dag.)

"What kind of people just sit like that without a word to say to each other?"

Källor: IMDB & Wikipedia.

Who's Afraid of Virginia Woolf? (1966, BRD, 132 min)

En lång, blöt och psykiskt påfrestande festkväll.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Elizabeth Taylor
Richard Burton
George Segal
Sandy Dennis
Directed by:
Mike Nichols
Screenplay by:
Ernest Lehman
Produced by:
Ernest Lehman
Cinematography by: 
Haskell Wexler
Musicy by: 
Alex North
Production Design by: 
Richard Sylbert
Set Decoration by: 
George James Hopkins
Costume Design by: 
Irene Sharaff
Sound Mix by: 
M.A. Merrick
Film Editing by:
Sam O'Steen



the Plot:

Martha (Taylor) och George (Burton) har varit gifta en lång tid. Kanske lite väl lång tid då de inte direkt delar något tillsammans, förutom deras kärlek till att hata den andre och till den alkohol de konsumerar. En otroligt farlig och komplex blandning som eggas på ytterligare då ett ungt par, som de delar många likheter med, kommer på besök.

Ibland är förhållandet på topp...

the Background:


Tidigt 60-tal och den unge manusförfattaren Edward Albee författade pjäsen Who's Afraid of Virginia Woolf? En pjäs som var fylld av ett språkbruk som för sin tid var långt ifrån normalt och socialt acceptabelt på Broadway. Så när publiken, som försökte fly undan verklighetens kubanska missil-kris och rädslan för nukleärt världskrig, så möttes man av något som man vanligtvis såg på de mer experimentella scenerna. Men världen var på väg att förändras och istället för upplopp så visade sig Albee's pjäs bli en riktig supersuccé och att pjäsen skulle bli filmatiserad fanns det ingen som helst tvekan om.

Den gamla moraliska produktionskoden som regerat Hollywood sedan 30-talet var nu på väg att förändras där Nichols film kom att bli något utav en måttstock och en av de första filmer att bedömas av den färska censureringsnämnden  MPAA (som fortsatt idag sätter åldersgränserna på filmutbudet i USA). Men den nytillsatte presidenten Jack Valenti såg i alla fall till att "screw you" ändrades till "god damn you", även om ordet "screw" i sig användes vid flertalet tillfällen, likaså "hump the hostess". Logiskt

Till en början så var det tänkt att den erfarne Fred Zinnemann skulle regissera Virginia Woolf men då han hoppade av för att istället jobba med a Man for All Seasons så blev Warner Brothers tvungna att hitta en ny ledare för projektet. Paret Taylor och Burton propsade för "up and coming"-broadwayregissören Mike Nichols som senare också fick jobbet. Trots filmens enorma succé och Nichols till och med blev kallad för "den nya Orson Welles" så kom komiskt nog Zinnemann, med a Man for All Seasons, att slå Nichols på Oscar-, American Guild- och Golden Globe-troféerna som de båda var nominerade till. 

...för att drastiskt vända åt andra hållet.

Who's Afraid of Virginia Woolf anses som Elizabeth Taylor's främsta prestation. Något hon själv gärna påpekar. Hon blev också belönad för sitt arbete med Martha när hon kammade hem Oscarsstatyetten för bästa skådespelerska. Hennes medskådespelare Sandy Dennis, som plockade hem Oscarn för bästa kvinnliga biroll, genomgick en rätt så dramatisk händelse inför inspelningen då hon och hennes partner, jazzmusikern Gerry Mulligan, genomled ett missfall. En otroligt tragisk erfarenhet som hon kom att få användning av i framtiden, på vilket sätt får ni upptäcka själva.

Om vi ska prata något mer muntra saker så var filmen nominerad till alla de tretton kategorierna som fanns tillgängliga vid the Academy Awards för tillfället. Den enda filmen som lyckats med det konststycket innan dess var westernfilmen Cimarron från 1931 (då fanns det endast sju kategorier). Virginia Woolf lyckades till slut att knåpa hem 5 av sina många normeringar.

En smårolig notis är att utöver våra fyra huvudkaraktärer så ser vi bara ytterligare två karaktärer genom hela filmens längd. Det gamla trötta värdshusparet. De två rollerna är faktiskt spelade av filmens gaffer Frank Flanagan och hans fru Agnes Flanagan. Agnes som året efter skulle jobba som Elizabeth Taylor's hår-stylist på the Taming of the Shrew.

Titeln till pjäsen kommer enligt författaren själv från en toalettvägg på en krog någonstans i New York. Namnet anspelar både på den engelska författaren Virginia Woolf och melodin Who's Afraid of the Big Bad Wolf som kan höras i Disney's film the Three Little Pigs. Albee uppskattade i alla fall det akademiska skämtat så pass mycket att han kom att använda det till sin nästa pjäs. Men den berömda melodin har skapat en hel del trubbel för kommande produktioner, då Disney tar kraftigt betalt för sin musik så har man istället börjat använda den liknande public domain-melodin Here We Go Round the Mulberry Bush.

the Review: 

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag blandat ihop Who's afraid of VirginiaWoolf? med Cat on a Hot Tin Roof. En film jag minns jag såg i yngre tonåren och inte förstod mycket av vid den tidpunkten. Vad som fick mig intresserad kring Virginia Woolf var när jag läste om den tråkiga nyheten att fotografen Haskell Wexler gått bort i mellandagarna. Självklart så visste jag inte instinktivt vem Haskell var utan det var något som jag fick läsa mig till, och under den intressanta läsningen så bestämde jag mig för att se denna gamla klassiker. Och ett av hans mer erkända verk.

Även om det var Harry Stradlign Sr. som påbörjat inspelning som fotograf för produktionen så blev han snabbt ersatt av Wexler då han försökte ljussätta Elizabeth Taylor för vackert, i alla fall för Nichols smak. För Wexler's bidrag på denna film så fick han den sista utdelade Oscarn för bästa svarta/vita filmfotografi. Så med det i bakhuvudet så kastade jag mig in i Martha och George's uppochned vända värld.

En klassisk teaterpjäs-film som blir oerhört karaktär- och skådespelardriven.

Som ni säkert förstår, då filmen är baserad på ett teaterstycke, så kretsar Virginia Woolf mer kring skådespelet än det visuella. Nu har Nichols vart snäll nog mot sin publik och baserat nästan hälften av filmens händelser, till skillnad mot tex. Sleuth och Carnage, utanför vardagsrummet. Något som jag verkligen tror hjälper publiken att hålla koncentrationen uppe. Låt film vara film, och teater vara teater (säger den bittre gamle gubben).

Trots att vårt skådespelarpar, som då också delade sin relation utanför studiolivet, lär ha vart en stark bidragande faktor till att inspelningen blev förlängd med cirka trettio dagar, främst genom att man oftast inte var verksam mer än fyra av den tio timmar långa arbetsdagen, så blev det ändå uppenbart att de brann för produktionen när de väl var på plats. Något som även lyser igenom duken såhär femtio år senare. Hela ensemblen, om än inte allt för stor i antalet, gör ett otroligt arbete med att förmedla denna text på ett oerhört fint vis. Och även fast karaktärerna de porträtterar är minst sagt "out there", så gör våra skådisar sitt bästa för att ge utbrotten trovärdighet. Alla prisnomineringar och vinster som produktionen fick är och förblir odiskutabla (något som jag faktiskt vågar påstå utan att ha sett alla övriga nominerade prestationer).

En ytterligare behållning för mig var de uppenbara influenserna som Quentin Tarantino måste tagit från denna film och kanske framförallt Edward Albee's dialog. Själva blandningen av en djupgående och genomtänkt, smått "witty", dialog med kraftfull regi och ett underbart foto, som växlar mellan rörlighet och varsamhet med en fantastisk finkänslighet, får mig att tänka tillbaka på både Reservoir Dogs och Pulp Fiction. Ett visst dansnummer, koreograferat av Herbert Ross, gör inte liknelserna än mindre uppenbara.

Om det är något jag ska kritisera så är det kanske det nyss nämna manuset. Och då komiskt nog dialogen. Personligen tycker jag att teaterdialog tenderar att låta pretentiöst, där människor som oftast talar på ett uråldrigt och något för akademiskt än vad man är van vid att höra. I en teatersalong så passar det bättre och på vita duken sämre. Likväl så hittar man ändå en väldigt fin nivå i filmatisering av Virginia Woolf och inget jag egentligen sitter och irriterar mig på allt för länge.

the Slutkläm:

En otroligt välgjord film. Välförfattad, välregisserad, välskådespelad, välljusatt. Det enda som inte sticker ut med produktionen är musiken (utöver den briljanta dansscenen), men den har heller inget behov att sticka ut i den här typen av relationsfilmer. Ytterligare ett bevis på hur välgjord Virginia Woolf faktiskt är, är att man till och med - på ett positivt sätt, beundras över "scen-dekorationen". Vi pratar alltså inte om några skedtavlor här utan allt, varenda liten rekvisita känns oerhört genomtänkt och sådant uppskattas givetvis. Vad jag tar med mig utöver detta är givetvis kopplingen till Tarantino. En nyckel som jag tror många fler än jag kan ha användning av när man löser frågan kring vem som egentligen är rädd för Virginia Woolf.

the Betyg: 4 (En otroligt kompetent och underhållande filmupplevelse.)

"Martha, will you show her where we keep the, uh, euphemism?"

Källor: IMDB & Wikipedia