söndag 2 april 2017

La Cage aux Folles (1978, SVT, 91 min)

Renato och Albin, Rivierans färgrikaste par tacklar konservatism på sitt egna lilla vis.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Ugo Tognazzi
Michel Serrault
Claire Maurier
Rémi Laurent
Carmen Scarpitta
Benny Luke
Luisa Maneri
Michel Galabru
Directed by:
Édouard Molinaro
Screenplay by:
Francis Veber
Édouard Molinaro
Marcello Danon
Jean Poiret
Produced by:
Marcello Danon
Cinematography by: 
Armando Nannuzzi
Music by: 
Ennio Morricone
Production Design by: 
Mario Garbuglia
Set Decoration by: 
Carlo Gervasi
Costume Design by: 
Ambra Danon
Choreography by:
Robert Alton
Make Up by: 
Franco Corridoni
Pierantonio Mecacci
Hair Style by:
Maria Teresa Corridoni
Silvana Senzacqua
Film Editing by:
Monique Isnardon
Robert Isnardon



the Plot:

Renato Baldi driver Rivierans hetaste nattklubb la Cage aux Folles där hans sambo Albin också är klubbens starkaste strålande stjärna under pseudonymen Zaza Napoli. Nu lever paret långt ifrån ett problemfritt liv i lägenheten ovanför klubben, men deras förhållande ställs likväl på sin spets när Renatos son Laurent - från ett tidigare förhållande - plötsligt dyker upp och ska gifta sig. Ett giftermål med dottern till partiledaren för Frankrikes mest konservativa parti.


Big trouble in little France. 


the Background:


La Cage aux Folles är ursprungligen en pjäs skriven av Jean Poiret, där författaren själv antog sig rollen som Georges, eller Renato som han senare fick heta i filmatiseringen. Pjäsen hade premiär den 1:e Februari 1973 på Théâtre du Palais-Royal i Paris där den genast blev en stor succé och hann spela nästan 1 800 föreställningar under cirka fem år innan man avslutade det kapitlet. Rollen som Georges partner och klubbens stora primadonna Zaza gestaltades av Michel Serrault, en skådespelare som Jean Poiret träffade under en produktion på Théâtre Sarah-Bernhardt redan 1952. Serrault gjorde ett så pass övertygade och bejublat arbete att han också fick jobbet som Zaza när det var dags för Poiret att filmatisera sin framgångsrika pjäs fem år efter sin premiär.

Likt pjäsen så blev även filmen en enorm succé i Europa (där den fick ytterligare två uppföljare), men kanske framförallt i USA där filmen fortfarande ligger på tionde plats över de mest inkomstbringande utländska filmer. På grund av sina stora framgångar i Nordamerika så blev filmen också nominerad till tre oscarskategorier, utan att dessvärre vinna någon av dem. 


Wax on, wax off...


Filmens framgångar i underhållningsbranschen hemland startade givetvis sina svallvågor. Producenten Allan Carr, som nått framgångar med filmatiseringen av Grease, var sugen på att slå sig in på Broadway, så han plockade upp rättigheterna till Poiret's pjäs. Han var ursprungligen ute efter rättigheterna till filmmanuset men fick istället nöja sig med pjäsen. Och det är därför som namnen skiljer sig mellan filmen och musikalen, och avsaknaden av Laurent/Jean-Michel's mor.

Carr hade redan satt ihop sitt kreativa team i Jay Presson Allen (bokförfattandet, ja det heter så), Maury Yeston (kompositör), Mike Nichols (regissör) och Tommy Tune (koreograf) och förlagt handlingarna till det för amerikanarna mer lätt relaterade New Orleans. Men när Carr anställde de "exekutiva" producenterna Fritz Holt och Barry Brown blev det genast hus i helvete då Holt och Brown valde att sparka hela det kreativa teamet och börja om från scratch.

De två exekutiva producenterna vände sig istället till regissören Arthur Laurents som till en början var ytterst tveksam till projektet då han inte var vidare förtjust i varken drag eller "camp entertainment" som man så vackert kan beskriva det som. Han var också ytterst tveksam till att man skulle lyckas finansiera projektet i en tid då homosexualitet, på grund av AIDS-epidemin, var mer tabu än någonsin. Men Laurents höll sig ändå kvar i projektet och när bokförfattaren Harvey Fierstein och kompositören Jerry Herman anslöt sig så kom han att backa upp projektet till fullo.

Detta team tillsammans med en strålande insats från George Hearn i rollen som Albin/Zaza ledde till en braksuccé på Broadway. Efter fyra år på Broadway, 1 761 föreställningar,  sex stycken Tony Awards - för bästa musikal, bästa bok, bästa partitur, bästa manliga huvudroll , bästa regi och bästa kostym - så kom musikalen la Cage aux Folles att bära vidare på samma framgångarna som sina föregångare bar med sig. Onekligen får man acceptera att det i botten finns ett bra grundämne att arbete med i detta material. 


the Review: 


Efter att spenderat det senaste halvåret upptagen av musikalen la Cage aux Folles så har tanken länge funnits att se Mike Nicholls filmadaption (han fick till slut chansen igen) från 1996. Jag måste erkänna att jag inte kände till så mycket om historien bakom musikalen så när en ensemblemedlem en kväll ropade ut att den franska originalfilen skulle visas på SVT en kväll under spelperioden så blev jag både förvånad, överraskad och insåg snabbt att det, för en filmnörd som mig, var ett tillfälle som jag bara inte kunde bortse från. 

Efter att ha hjärntvättats av denna berättelse kväll efter kväll i sex inte allt för långa månader - man börjar ju trots allt bli rätt så gammal nu och tiden går trots allt rätt så mycket snabbare - så skulle jag äntligen få lite rätsida på berättelsen bakgrund. Så vem torde vara den rätta personen att döma Édouard Molinaro's omåttligt populära film från 1978 om inte just jag (vilket nog mer beror på att det förmodade låga antalet tittarsiffror när SVT sänder fransk/italienska filmer på fredagsnatten än mitt oklanderliga omdöme).


Jag kände mig snabbt lika konservativ mot filmen som familjen Charrier är
mot familjen Baldi.


Det är faktiskt första gången som jag ser en filmatiseringen av ett verk som jag inte bara känner otroligt väl utan också är mitt upp i att arbeta med. Senaste det hände var nog David Finscher's geniala filmatisering av Robert Graysmith's böcker om Zodiac-mördaren (något som jag förvisso inte arbetade med utöver på en högst amatörmässig detektivnivå). En filmversion som jag älskade för att den både förhöjde grundmaterialet och samtidigt skapade något eget. Det samma kan jag tyvärr inte riktigt säga om filmen la Cage aux Folles.

Det tar inte många sekunder innan den första besvikelsen sätter in i och med det visuella. La Cage aux Folles är en ohyggligt ful film. Ful och illalåtande. Det här är när fransk/italiensk-film är som slarvigast och slutresultatet gnuggar varenda en av mina fördomar mot sydeuropeiskt-filmskapande under denna tidsepoken där tiden och pengarna prioriterades framför det konstnärliga resultatet.

När man väl kommer till freds med filmens paketering så är det dags att sig an själva kärnan. Något som långt ifrån är lika obehagligt, något som också räddar filmskaparnas ansikten. Visst, det finns en hel del bedrövliga skådespelarinsatser, skämt som är totalt utsugna på all energi och förmodade regianvisningar som ger en yrsel - kanske värst är hur föråldrad filmen känns. Med tanke på berättelsen tema så känns den komiskt nog riktigt fördomsfull i många fall. Men mitt ibland allt detta så lyser trots allt två rätt så starka solstrålar och det är som tur var från våra två huvudkaraktärer, Renato och Zaza. Ugo och Michel's rolltolkningar av klubbägareparet ger verkligen liv till en annars medelmåttig ursäkt till en film. De är trovärdiga i sina roller och håller en enormt fin balans mellan de mer mörka och de mer ljusa scenerna. De få skratt som la Cage aux Folles lyckas att locka fram från mig mig är just ett par små briljanta scener mellan dessa två herrar. 


the Slutkläm:

Mnja, jag är inte direkt imponerad. Rent visuellt och underhållningsmässigt så är det här inget vidare, vilket känns konstigt då filmen blev en sån enorm publiksuccé. La Cage aux Folles har helt enkelt åldrats på ett tråkigt nog ovärdigt vis. Och utöver de lätträknande scenerna där Ugo och Michel som våra huvudkaraktärer slår an ett par gnistor så finns här inte så mycket att hämta.

När man nu sitter och ser på en film från vars främsta mål var att normalisera något som då ansågs som högst onormalt och uppfattar det som både förlegat och smått fördomsfullt så får man väl trots allt erkänna Jean Poiret ändå lyckades i slutänden. Även om HBTQ-världen fortfarande har många och långa steg kvar att vandra så måste man nog erkänna att världen har förändrats till det bättre sen 1978.

the Betyg: 2 (Ett viktigt ämne, och en bra grundberättelse, men om ni är intresserade så försök att hitta ett mer uppdaterat slutresultat att se än detta.)



"How many mommies does your son have?"


Källor: IMDB, Wikipedia & Box Office Mojo.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar